229. Ett år senare

Ser man på, jag lever!

Idag var det ett år sedan jag vandrade klart. Jag tänkte att det kunde vara på sin plats att säga vad efteråtet har bjudit mig på.

Jag blev som sagt torpare i Bergslagen. Jag högg ved, jobbade extra i butik, jobbade extra med catering, men tog det ganska lugnt och försökte anpassa mig till vardagen. Rätt som det var ringde fjällen och ville ha mig tillbaka. Denna gången hamnade jag som platschef i Ritsem i västra Lapplandsfjällen, på en liten STF-anläggning i slutet på Sveriges längsta återvändsgränd. En speciell plats på många sätt med en av världens bästa utsikter. Här har man 18 mil till närmsta mataffär, vägen hit har byggts om för att en stor sten föll ner på den och var för stor att flytta, man varnas för både laviner och ”Vägskada 0-55 km” och det var längs den här vägen de tältande holländarna mördades som Tomas Quick felaktigt dömdes för. Men det är inte på grund av vägen, mordet eller vandrarhemmet man kommer hit, för här finns fjäll, några av de största och bästa.

Annars då?

Jag skaffat hund. Det blev en Hasse.

Och jag ska ta sotarexamen. Kan vara bra å ha, tänkte jag.

Och jag ska bli stugvärd för STF. Kan vara bra å va, tyckte jag.

Men långsiktigt tar jag det fortfarande som det kommer och försöker leva billigt och intuitivt.Vad jag gör i vinter är ännu ovisst, men det blir en torparhöst.

Och ni då?

IMG_3019
Torpet efter ommålning.
IMG_2621
Utsikt från lägenheten i Ritsem.
IMG_2694
Den där gången jag cyklade till Áhkkà

IMG_2740AKKAVINTER

02
Hasse. Foto av C. Castor.
IMG_2943
En klassisk beagle-schäfer. Vad annars?

AKKA BJÖRKIMG_3183IMG_7467

IMG_2806
Stenen på vägen.

IMG_7560

IMG_7611
Som förr fast med hund.

IMG_7652IMG_7662IMG_7718

RITSEM FASAD
STF Ritsem.
G0016986
På Áhkkàs topp, 2015möh
IMG_2193
Ritsem reception

 

 

228. Torptjärn

Hej.

Jag tror det är dags att avsluta En Vandringssägen.

Idag blev jag officiellt ägare till ett torp i skogen, mitt mellan Örebro och Karlskoga. Det är enkel standard, mycket enkel, men huset har en stor potential och jag tror jag mår bra av att behöva jobba lite för min bekvämlighet, så som jag fick göra under vandringen.

För några veckor sedan var jag på väg till ett vindskydd för att övernatta. Jag har till och från bott utomhus på min höstluff med bil, det var en bra avvänjning från vandringen. Och så plötsligt, bara 300 meter från Bergslagsleden stod det, ett väldigt fint, men alldeles lagom övergivet torp. Jag kände direkt att jag skulle kunna bo där. Så jag ringde Lantmäteriet och frågade vem som ägde huset och jag ringde ägaren och frågade om han ville sälja. Han ville det. Igår flyttade jag in.

Det är just nu blandade känslor. En del av mig säger ”vad cool jag är som ska bo här, att det är mitt”. En annan säger ”vad fan håller jag på med?!” Det är inte var dag man spontanköper ett torp för permanentboende mitt i vintern.

I mitt hybrishuvud är jag ohyggligt händig – ”hur svårt kan det vara?!”, tänker jag ofta – men jag inser att det kommer vara massor att lära för det finns massor (av misstag) att göra.

Vad gäller arbete har lite småjobb här och var trillat över mig, så jag reder mig.

Jag tänker att det är läge att avsluta den här bloggen nu. Kanske fortsätter jag med någon slags husblogg. Av bekvämlighetsskäl behåller jag nog det på samma adress och kategoriserar det olika från startsidan. Följare kommer med andra ord fortsätta följa vid uppdateringar.

Vill man får man gärna hälsa på. Snälla, gör det.  Det vore trevligt med besök i skogen.

Tackåhej för mig!

hus12270555_10153780360179136_755477604_n

227. Det stora efteråtet

Kanske kommer någon tycka synd om mig efter att ha läst det här inlägget. Låt bli. Kanske kommer någon fnysa och mena att jag inte lever som jag lär efter all livsoptimism jag spridit på vandringen. Det är ok. Jag vill ändå försöka beskriva efteråtkänslan.

Först: det är inte synd om mig. Jag valde att koppla ur min autopilot och nu måste jag styra, även när det är svårt, jag har ingen Chewbacca.

Jag har gjort ett fantastiskt litet äventyr som är få förunnat, man kan till och med kalla mig bortskämd att jag haft möjlighet att ge mig den här tiden och friheten. Min sommar har varit min bästa någonsin; upplevelserik, händelserik och naturrik. Jag rekommenderar den! Men det har varit jobbigt att landa, det gick fort och hårt. Att leva med intuition som kompass visade sig vara svårt när man är stillastående och saknar konkreta mål. Att sakna hem och sammanhang blir plötsligt mer verkligt och påfrestande. Det ställs krav på mig, speciellt av mig själv. Det är ju nu jag ska leva mitt nya liv!  Det är fortfarande spännande att tänka på vad det ska bli av mig, men oron är starkare och drivet svagare.

Förhoppningar på efteråtet var högt ställda, kanske till och med naiva, att allt liksom skulle falla på plats av sig självt. Så blev det inte. Att utmaningen börjar nu har jag ju vetat, men det har varit omöjligt att ana hur det skulle bli på riktigt. Det känns tomt att inte ha tydliga mål varje dag, stressigt att inte veta vad jag ska göra imorgon, loserartat att inte ha ett hem och paradoxalt nog ensamt att inte ha någon att dela vandringen med såhär efteråt.

Efter en aktiv vecka med städer och människor och en stilla vecka hos mor min har jag äntligen köpt en billig bil och luffar vidare. Ånyo tält, vindskydd och påhälsningar, men med all inclusive den här gången, en bil rymmer mer än en ryggsäck. 

Den värsta pressen på mig själv släppte i samma stund som jag körde iväg och nya idéer och förhoppningar har fötts. Rörelse och intuition verkar hänga samman. Ändå finns det kvar en stress och press att leverera nu, vintern kommer och sparkontot sinar och såhär vill jag ju inte leva för alltid. Första steget blir som sagt att hitta ett hem. Torp, kollektiv, tipi eller husvagn spelar inte så stor roll just nu så länge det känns rätt. Jobb fixar sig. 

Det här kommer bli bra, jag har lurat ut massor om livet i sommar och jag tror på framtiden, men just precis nu är det helt enkelt inte lika kul. Pretto alert, men nu är friheten plötsligt min fiende.   

Lagom suddig.

226. Bomull

Dagen är här då jag plötsligt bär bomullskläder igen.

Jag tänkte passa på och fråga de som fortfarande läser bloggen: Har någon tips på ett trevligt jobb där man gärna jobbar utomhus, gärna lagom fysiskt, gärna träffar människor, gärna på deltid, gärna med frihet under ansvar, eller kanske något helt annat än vad jag tänkt mig, gärna i trakterna Tiveden, Kilsbergen, kanske södra Dalarna, kanske Värmland, kanske Dalsland, bara inte Stockholm, eller kanske någon helt annanstans, gärna senare i höst eller i vinter eller i vår, jag är rätt öppen för det mesta, fast kanske inte just precis nu. Eller är någon i position och sugen att höra på min berättelse mot lite pröjs eller har tips på vart jag kan vända mig tar jag tacksamt emot det. Eller känner någon en förläggare som skulle vara intresserad? Ni fattar, jag försöker sälja mig själv. Det är ovant.

Man kan maila mig på mats.jaco@gmail.com eller ringa på 0708529282.

Jag både vill och inte vill försöka sammanfatta min vandring till något klokt. Just nu känns den avlägsen och lite overklig. Men det kommer framöver. Jag är tom på energi och har liksom svårt att komma till skott. Den där post-dippen är här. Just nu har jag inte en plats att bara vara på en lite längre tid där jag kan ta det lugnt och låta framtiden hända. Tror det hade gjort mig gott, istället gör det mig lite stressad. Men jag är samtidigt säker på att det kommer ordna sig, jag behöver bara göra saker långsamt.

Jag letar efter en bättre begagnad besiktigad bil för att ge mig lite frihet och fortsätta ett luffarliv på hjul, det är steg ett. Steg två är att försöka hitta ett hem. Steg tre en inkomst. Jag tänker försöka föreläsa lite. Och adaptera bloggen till bok, förhoppningsvis vill någon ge ut den. Ett deltidsjobb tänker jag också skaffa. Kanske pluggar jag något i vår. Vi får se.

IMG_1308
Vadå, behöver jag skriva mer än så?
IMG_1262
På besök i människobyn där jag såg mer bilar samtidigt än jag sett totalt på hela sommaren.
IMG_1270
På besök i Vänerns pärla.
IMG_1304
Bytte fötter mot roder.

IMG_1291

225. Beslut

Jag har lämnat norret och är i södret.

På Saltoluokta gjorde jag tre bildvisningar för gästerna som verkade vara uppskattade, det känns kul att kunna återge min vandring så den även uppskattas av andra. I övrigt var jag väldigt bra på att sitta på bänken vid vedboden och dricka kaffe i solen. Saltoluokta ÄR en fantastisk plats!

Sommaren gjorde comeback i höstskrud och mäktiga norrsken visade sig nästan varje kväll, det gjorde det svårare att lämna fjällen för ett nattåg. Jag insåg att det är nu jag måste börja ta beslut som inte bara påverkar mig och som inte bara handlar om var jag ska sova och vad jag ska äta. Nu är det planering för att träffa människor,bestämma tider och anpassa sig till omgivningen. En del av sommarens frihet är försvunnen. Jag försöker ta det lugnt och inte stressa fram något. En sak i taget.

Just nu är jag i Bålsta hos min bror med familj utanför Stockholm. Det är fint att träffa folk på vanligt sätt och att prata med folk jag känner.Jag har äntligen kunnat göra backup på mina bilder, det känns tryggt. I veckan gör jag stan, fullt klädd i mina vandringskläder – heja gärna om ni råkar se mig!

IMG_1226
Uppe på Lulep Kierkau, Saltoluoktas ”hemmaberg”. Slugga med Sarek i bakgrunden.
IMG_1211
M/S Langas, pendelbåten till Saltoluokta.

IMG_1233

IMG_1215 IMG_1216