222. Kilpisjärvi and beyond

Vad jag gjort sedan jag gick klart? Kul att du frågar! 

Jag satt i Kilpisjärvi tills en buss gick, den gick till Tromsø. Därmed var det officiellt slutvandrat och jag dumpade min vandringsstav i havet. 

Jag fick en smärre stadschock, norrmän kallar ju stad för by och Trömsø är ju ingen by, det är en stad och mycket större och mer trafikerat än jag tänkt. Jag snålade ur på hotell och tältade i city. Det kändes suspekt, att smutsig, illaluktande med ett vildvuxet skägg tälta bland ickefjällfolk. Hemlöst liksom. Jag tog mig vidare till Narvik och skulle bo på vandrarhem, men det var stängt för säsongen, så det blev ännu en tältnatt i city. Och så åkte jag till Kiruna där jag bodde på ett ödsligt vandrarhem. Jag letade bil utan att hitta någon och drog till Saltoluokta för fjällavgiftning och drällhänger här i väntan på något. Jag känner mig väldigt hemma här. Att ha sällskap vid frukost, lunch och middag är lätt värt!

Jag är lite slut på energi rent mentalt. Första gången sedan april jag stannar på ett ställe mer än två nätter. Det är skönt att slippa leta. Annars har anpassningen varit smärtfri än så länge.

image
Tältutsikten i Tromsø
image
Min vandringskäpp har lämnat mig.

image
Uppklistrad fjällutsikt i källaren på Kiruna vandrarhem. Same same but different.
image
Lulep Kierkau vid sjön Langas nära Saltoluokta

Annonser

6 reaktioner på ”222. Kilpisjärvi and beyond

  1. Det har varit fantastiskt att följa dig under din vandring, visst har man blivit avundsjuk! En enorm resa och en sanslös prestation, så det är lätt att förstå rastlösheten och tomheten du beskriver. Fortsatt lycka till på dina irrfärder!

    Gilla

  2. Så kul att höra av Dig igen!
    Drällhäng på vetja! Det kan Du unna Dig nu, Du har utfört en beundransvärd prestation.
    Tid nog hinner Du tänka på framtiden. Läste häromdagen ett resultat av en undersökning man
    gjort bland ett antal äldre personer. En fråga var om det var något de ångrat mer än annat i sitt
    liv. De allra flesta kunde konstatera att de ångrade att de jobbat alldeles för mycket…………..
    Yvonne.

    Gilla

  3. Kändes det inte sorgligt att skiljas från staven? Själv fick jag ett litet hugg i hjärtat när jag såg bilden på den flytande staven 😥

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s