227. Det stora efteråtet

Kanske kommer någon tycka synd om mig efter att ha läst det här inlägget. Låt bli. Kanske kommer någon fnysa och mena att jag inte lever som jag lär efter all livsoptimism jag spridit på vandringen. Det är ok. Jag vill ändå försöka beskriva efteråtkänslan.

Först: det är inte synd om mig. Jag valde att koppla ur min autopilot och nu måste jag styra, även när det är svårt, jag har ingen Chewbacca.

Jag har gjort ett fantastiskt litet äventyr som är få förunnat, man kan till och med kalla mig bortskämd att jag haft möjlighet att ge mig den här tiden och friheten. Min sommar har varit min bästa någonsin; upplevelserik, händelserik och naturrik. Jag rekommenderar den! Men det har varit jobbigt att landa, det gick fort och hårt. Att leva med intuition som kompass visade sig vara svårt när man är stillastående och saknar konkreta mål. Att sakna hem och sammanhang blir plötsligt mer verkligt och påfrestande. Det ställs krav på mig, speciellt av mig själv. Det är ju nu jag ska leva mitt nya liv!  Det är fortfarande spännande att tänka på vad det ska bli av mig, men oron är starkare och drivet svagare.

Förhoppningar på efteråtet var högt ställda, kanske till och med naiva, att allt liksom skulle falla på plats av sig självt. Så blev det inte. Att utmaningen börjar nu har jag ju vetat, men det har varit omöjligt att ana hur det skulle bli på riktigt. Det känns tomt att inte ha tydliga mål varje dag, stressigt att inte veta vad jag ska göra imorgon, loserartat att inte ha ett hem och paradoxalt nog ensamt att inte ha någon att dela vandringen med såhär efteråt.

Efter en aktiv vecka med städer och människor och en stilla vecka hos mor min har jag äntligen köpt en billig bil och luffar vidare. Ånyo tält, vindskydd och påhälsningar, men med all inclusive den här gången, en bil rymmer mer än en ryggsäck. 

Den värsta pressen på mig själv släppte i samma stund som jag körde iväg och nya idéer och förhoppningar har fötts. Rörelse och intuition verkar hänga samman. Ändå finns det kvar en stress och press att leverera nu, vintern kommer och sparkontot sinar och såhär vill jag ju inte leva för alltid. Första steget blir som sagt att hitta ett hem. Torp, kollektiv, tipi eller husvagn spelar inte så stor roll just nu så länge det känns rätt. Jobb fixar sig. 

Det här kommer bli bra, jag har lurat ut massor om livet i sommar och jag tror på framtiden, men just precis nu är det helt enkelt inte lika kul. Pretto alert, men nu är friheten plötsligt min fiende.   

Lagom suddig.
Annonser

226. Bomull

Dagen är här då jag plötsligt bär bomullskläder igen.

Jag tänkte passa på och fråga de som fortfarande läser bloggen: Har någon tips på ett trevligt jobb där man gärna jobbar utomhus, gärna lagom fysiskt, gärna träffar människor, gärna på deltid, gärna med frihet under ansvar, eller kanske något helt annat än vad jag tänkt mig, gärna i trakterna Tiveden, Kilsbergen, kanske södra Dalarna, kanske Värmland, kanske Dalsland, bara inte Stockholm, eller kanske någon helt annanstans, gärna senare i höst eller i vinter eller i vår, jag är rätt öppen för det mesta, fast kanske inte just precis nu. Eller är någon i position och sugen att höra på min berättelse mot lite pröjs eller har tips på vart jag kan vända mig tar jag tacksamt emot det. Eller känner någon en förläggare som skulle vara intresserad? Ni fattar, jag försöker sälja mig själv. Det är ovant.

Man kan maila mig på mats.jaco@gmail.com eller ringa på 0708529282.

Jag både vill och inte vill försöka sammanfatta min vandring till något klokt. Just nu känns den avlägsen och lite overklig. Men det kommer framöver. Jag är tom på energi och har liksom svårt att komma till skott. Den där post-dippen är här. Just nu har jag inte en plats att bara vara på en lite längre tid där jag kan ta det lugnt och låta framtiden hända. Tror det hade gjort mig gott, istället gör det mig lite stressad. Men jag är samtidigt säker på att det kommer ordna sig, jag behöver bara göra saker långsamt.

Jag letar efter en bättre begagnad besiktigad bil för att ge mig lite frihet och fortsätta ett luffarliv på hjul, det är steg ett. Steg två är att försöka hitta ett hem. Steg tre en inkomst. Jag tänker försöka föreläsa lite. Och adaptera bloggen till bok, förhoppningsvis vill någon ge ut den. Ett deltidsjobb tänker jag också skaffa. Kanske pluggar jag något i vår. Vi får se.

IMG_1308
Vadå, behöver jag skriva mer än så?
IMG_1262
På besök i människobyn där jag såg mer bilar samtidigt än jag sett totalt på hela sommaren.
IMG_1270
På besök i Vänerns pärla.
IMG_1304
Bytte fötter mot roder.

IMG_1291

225. Beslut

Jag har lämnat norret och är i södret.

På Saltoluokta gjorde jag tre bildvisningar för gästerna som verkade vara uppskattade, det känns kul att kunna återge min vandring så den även uppskattas av andra. I övrigt var jag väldigt bra på att sitta på bänken vid vedboden och dricka kaffe i solen. Saltoluokta ÄR en fantastisk plats!

Sommaren gjorde comeback i höstskrud och mäktiga norrsken visade sig nästan varje kväll, det gjorde det svårare att lämna fjällen för ett nattåg. Jag insåg att det är nu jag måste börja ta beslut som inte bara påverkar mig och som inte bara handlar om var jag ska sova och vad jag ska äta. Nu är det planering för att träffa människor,bestämma tider och anpassa sig till omgivningen. En del av sommarens frihet är försvunnen. Jag försöker ta det lugnt och inte stressa fram något. En sak i taget.

Just nu är jag i Bålsta hos min bror med familj utanför Stockholm. Det är fint att träffa folk på vanligt sätt och att prata med folk jag känner.Jag har äntligen kunnat göra backup på mina bilder, det känns tryggt. I veckan gör jag stan, fullt klädd i mina vandringskläder – heja gärna om ni råkar se mig!

IMG_1226
Uppe på Lulep Kierkau, Saltoluoktas ”hemmaberg”. Slugga med Sarek i bakgrunden.
IMG_1211
M/S Langas, pendelbåten till Saltoluokta.

IMG_1233

IMG_1215 IMG_1216

224. Tidning

Är numera kändis i Norr, hajj fajv!

Jag fick läsa artikeln i förväg, men lyckades misslyckas med att se att jag inte sagt att jag tyckte bloggen var jobbig i början, det var helt enkelt ett missförstånd. Men kul artikel!

http://www.nsd.se/nyheter/bildextra-132-dagar-till-fots-9501268.aspx

image image

LULEÅ Mats Jacobsson, 35, sade upp jobb och lägenhet och vandrade ensam genom Sverige på 132 dagar. Eller, ensam var han ju inte. Han hade ju bloggen.

– Den betydde mer än jag kunde tänka mig, säger han.

Han döpte bloggen till En vandringssägen, och många människor följde honom på promenaden från Smygehuk till Treriksröset, 1572 kilometer fågelvägen.
– Den var först tänkt som en dagbok och ett sätt att hålla vänner och familj uppdaterade. Det kändes mest jobbigt. Men sedan valde jag att dela den på ett diskussionsforum på nätet och då blev den något mer. Ett socialt andningshål utåt. Jag fick mycket hejarop och kommentarer. Jag kände att jag inspirerade andra. Det betydde mycket för humöret.
Samtidigt fick han mycket respons under vägen.
– Jag mötte trevliga människor nästan varje dag som har varit en väldigt stor behållning på vandringen. Folk har bjussat på fika, middagar och fiskedrag längs vägen och jag har inte mött en enda människa jag upplevt som otrevlig.
Det är inte vem som helst som ger sig in på något sånt här. Har du känt dig som en kuf?
– Hm…jag gillar frågan. Ja, i början. Jag gick ju med käpp och när jag kom in i de mindre, skånska samhällena så tittade folk konstigt på mig. Men jag har mött så många hjälpsamma och trevliga människor på vägen som tyckt om det jag gjort. Så jag inte inte känt mig onormal. Jag har inte heller känt mig ensam som man gör om man mår dåligt. Man kan säga att jag växte in i rollen. Att kufiskheten försvann ju mer skägget växte.
Tanken på att vandra genom Sverige föddes förra sommaren, när Mats Jacobsson jobbade som fjällvärd i Saltoluokta.
– Jag kände att jag levt hela mitt liv i systemet. Heltidsjobb. Lägenhet i stan. Efter Salto fick jag ett kontorsjobb som jag vantrivdes med och då blev det lättare att ta beslutet. Jag sade upp mitt jobb och min lägenhet i Göteborg.
Han startade den 22 april i Smygehuk. 20 kilo packning i ryggsäcken, vandringsstav och löparskor på fötterna.
Han tog inlandet, efter vägar och vandringsleder. 2-3 mil om dagen. Skåne, Småland, Västergötland, Halland, Närke, Västmanland, Dalarna, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten.
– Jag har inte känt mig sliten, haft flyt med vädret och inga skador. Det har gått otroligt bra.
Nästan för bra.
– Jag hade tänkt mig att vara framme i början av september. Det vore kul att se tre årstider och att få vandra från vår till höst. Men strax innan Kvikkjokk insåg jag att jag låg väldigt bra i tid och då började jag ta omvägar. Gick runt några sjöar. Gick in i Sarek en vända. Jag var less på Kungsleden och gick mer på intuition och magkänsla.
Då inträffade också den enda riktigt allvarliga incidenten.
– Jag ramlade på toppen av Pårte när jag skulle kolla in Axel Hambergs observatorium. Jag halkade på en sten och störtade framåt i en brant med 20 kilo på ryggen. Jag slog knäna ordentligt men det var inget allvarligt. Jag haltade ned, låg en dag i tältet och sedan var det okej.
Den 31 augusti nådde han den gula betongklumpen i Treriksröset. Med kluvna känslor.
– På ett sätt ville jag komma fram. Få det överstökat. Men sista veckan kändes det sorgligt att det var på väg att ta slut. När jag var framme kändes det mest tomt.
Mats Jacobsson har dröjt sig kvar i norr sedan han kom fram.
– Just nu är jag i Saltoluokta på ”avgiftning”.
Vad känner du?
– Jag är väldigt stolt och glad. Det är bland det bästa jag gjort. Det har varit nyttigt och lärorikt att ta ett steg utanför ekorrhjulet och få tid att tänka på hur jag vill leva mitt liv.
Men samtidigt..?
– Det stora ”efteråtet” är här. Tomhet. Kroppen vill fortsätta vandra men huvudet är färdigt. Nu väntar utmaningen att hitta ett nytt liv att trivas med.

223. Karta

Här kommer en karta på hur jag har gått på ett ungefär. Upp till Närke markerade jag varje tältplats på mobilen. I Dalarna började jag glömma och sedan struntade jag i det. Många tältplatser från Dalarna och uppåt är därför ganska ungefärliga förutom de platser om är enkelt sökbara på Google. Går man inte in på detalj på de bör de flesta stämma på någon mil när.