188. Pårte, dag 2

Onsdag 5/8, kväll

Det blir visst alltid lite extra äventyrligt så fort jag lämnar lederna, oftast på gott och ont. Den här gången gjorde det förbannat ont. 

Det fanns väl egentligen aldrig någon tanke på att inte ta mig upp på toppen, fast berget var täckt i moln. Man lever ju alltid på hoppet oavsett vad det gäller, att det ska bli bättre när det inte är så bra som man vill ha det. Så jag började traska uppför, först över gräshed, sedan grässtenhed och till slut brant blocksten. Har man aldrig varit i de svenska fjällen sommartid är det kanske lätt att tro att våra fjäll består av granitblock i ett enda stycke, likt klipporna vid havet. Så är det inte. Bergen är stora högar med lös sten, som ett gigantiskt övergivet stenbrott. 

Trots att allt var helt vitt från kanske 1200 meters höjd lyckades jag komma rakt på Hambergs supermegacoola observatorium från 1910 på 1800 meters höjd. Det var som att komma till en underutvecklad framtid i en annan dimension, dimman gjorde också sitt. Att forskare bott och arbetat där vintertid är galet. Jag skulle vilja se platsannonsen för jobbet. 

Man kan egentligen fråga sig varför jag väljer att fortsätta uppför till högsta toppen på 2005 meter över havet när allt är helt vitt, det blåser hårt och kallt, jag får gå två kilometer brant uppför i snö, bära på en tung ryggsäck och inte kommer belönas med en utsikt? Någonstans är det ändå värt det, glädjen i att nå ett mål är stor och en topp är alltid en topp, även om observatoriet var den stora behållningen den här gången.

Jag tog mig ner till observatoriet igen och följde sedan glaciärkanten nedåt mot dalen öster om massivet. När jag kom ner under molnen fick jag äntligen se Pårtes mäktiga glaciär. Och det var där, i en stenig nedförsbacke, som jag plötsligt trillade. 

En sten fick glid och min andra fot fastnade bakom en annan sten och jag föll rakt fram. Jag tog emot mig med båda händerna, men att falla i nedförsbacke med 18 kilo på ryggen gör att man faller tungt och hårt. Jag kände direkt smärta i båda knäna, händerna och jag slog även i huvudet i marken. Jag satte mig snabbt upp och kände hur allt snurrade. Jag la mig helt lugnt ner igen och tittade i flera minuter ut över glaciären och molnen som rörde sig. Det var fint på något sätt, allt var så stilla. Jag vågade inte riktigt känna efter om knäna var skadade på riktigt, men hann tänka att vandringen kanske var över och hur jag skulle göra om jag inte kunde gå vidare, det var mågra mil till närmsta stuga.

Men så satte jag mig upp igen. Det kändes bra. Att det snurrade tidigare var nog mest att jag inte ätit så mycket under dagen, så jag tryckte i mig lite torkat kött och ett halvt paket ballerina. Vänster knä gjorde ondast, men smällen träffade bara knäskålen. Jag kunde gå, men det ömmade.

Jag hade på sätt och vis tur, jag hade för andra gången på vandringen på mig mina tjockhandskar, de skyddade händerna. Kartan som jag höll ihopvikt i handen landade mellan mitt fejs och en sten. Och jag kommer kunna fortsätta vandra, men jag ska ta några rejält lugna dagar framöver. Olyckor kan alltid hända, det här var min värsta hittills.

Jag tog mig ner i dalen och valde första bästa tältplats jag hittade, som helt klart kunde ha varit sämre. 

Insåg att jag är i Sarek nu, där allt är lite större, även min utsatthet när något som det här händer.

Ändå värt det. 

    
    
    
    
  

  

Där jag föll.
Vad jag såg

  

Södra punkten – tältplats 1, bästra punkten – toppen, mellersta punkten – fallet, östra punkten – tältplats 2
Annonser

12 reaktioner på ”188. Pårte, dag 2

  1. Oj…….den ev. kommande boken kan bli en thriller.
    Först vadet och nu detta. Ja detta med plötsliga fall kan ju ske varsomhelst
    men visst är man extra sårbar på vissa ställen.
    Vila och hämta nya krafter inför kommande strapatser, Du har en bit kvar.
    Förresten anländer jag till Vakkotavare den 16 aug. Om Du inte passerat redan
    undrar jag om det är något Du behöver? Kan lämpas av vid Vakkotavare
    och troligen kan jag ev. be någon annan bussresenär lämna ett paket vid Kebnats
    alt. Ritsem om det nu skulle passa bättre.
    Allt gott och hoppas nu det onda ger sig.
    Yvonne.

    Gilla

  2. Vilken morgonläsning! Satte nästan kaffet i vrångstrupen. Fantastiskt allt utom vurpan då 😦 Skönt att det ändå gick bra!! 🙂
    Jag ska vandra i helgen också, inte genom Sverige, bara runt norra Öland i en halvcirkel. Vill se stormvriden tallskog!

    Må väl och ta det försiktigt!
    Hälsningar Thomas

    Gilla

  3. Fantastiska bilder!! och pigga och glada ögon! Du har fortfarande Kraften 😉
    men så lätt det är hänt….var rädd om dig och hoppas ev ”ömheter” klingar av snabbt

    Gilla

  4. Apropå..
    För några år sedan i Fatmomakke såg jag en utställning på foton och utrustning för fjällvandrare från sent 1800 tal och början på 1900 talet, Läste också boken Expedition som Bea UUsma skrivit där hon på alla sätt och vis vänder och vrider på hur Andre, Strindberg och Fraenkel dog på sin färd mot Nordpolen också erfaren äventyrare.

    Gilla

  5. Boarektjåhkkå! Ja så hette ju toppen jag och min bror klev upp på för nästan 25 år sen. Har försökt dra mig till minnes men först nu när jag såg din kartbild stod det klart för mig. Tack! Vi hade liknade väder som du och fick ingen utsikt.. Vi kunde dock åka snörumpa ner och det var roligt. Men inte roligt att du ramlade. Håller tummarna att kroppen din håller för din vandring och blogg har vart fantastisk stor behållning denna sommar.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s