149. Säkerhet

Jag är ingen adrenalinpundade. Jag tycker visserligen om när det går fort, när jag är hisnande högt upp och det är en märklig och obehagligt tillfredsställande känsla att veta att ett felsteg kan vara mitt sista, men jag jagar inte de där kickarna och jag är i mina ögon försiktig och inte onödigt risktagande, men ibland hamnar jag successivt fel ändå. Men jag kommer aldrig bestiga Mount Everest.

Jag är ändå fullt medveten om att jag inte har vidtagit alla säkerhetsåtgärder en ensamvandrare bör ta, speciellt inte under min sejour i norska fjällen. Att röra sig utanför lederna lite på måfå utan en ordentlig fjällkarta där ingen annan befinner sig är ju inte jätteklipskt, men egentligen inte farligare än att gå på vältrampade stigar, skillnaden är ju att man kanske inte hittas lika lätt om något händer. Jag tror också jag blir mer försiktig när jag vet min utsatthet. Dessutom tycker jag inte om detaljplanering och vill kunna vara spontan, som jag var med mitt Norgebeslut. Jag har därför inte skickat ut depåer som många andra gör, för att på så sätt ge mig mer frihet och ta det som det kommer.

Jag har inte heller en GPS-nödsändare med mig som många har. Med en sådan kan man skicka SOS till fjällräddningen eller bara ok-meddelanden till nära och kära och visa var man befinner sig. Kan vara bra å ha om olyckan är på en, eller för att bara göra sin mor lugn när mobiltäckningen tryter. Men vad händer om man skulle tappa sändaren, eller om den går sönder eller om man inte har GPS-mottagning när någon väntar på ok-meddelanden?  Det skapar ju mer oro tänker jag. Kanske en naiv tanke, men förr i tiden klarade man sig utan allt det där. 

Jag är av åsikten att vi lever i ett alldeles för oroligt trygghetssamhälle som håller på att accelerera, där den gängse uppfattningen är att alla olyckor kunde undvikas om någon bara hade tagit ansvar och gjort annorlunda och säkrat riskerna i förväg. Olyckor händer och kommer alltid att hända, hur man än trygghetsgarderar. Jag har ett mycket ont öga till kvällspressen för att det är såhär, det är deras fel. De säljer lösnummer på att skrämma folk och skapar på så sätt ett otryggt samhälle. Barn får inte längre gå till skolan själva i samma utsträckning som förr och vuxna tror pollenallergi är cancer. Rädsla är en av våra starkaste känslor och det utnyttjar asen på kvällstidningarna. Där fick jag det sagt! 

Även om det finns risker att röra sig i fjällmiljö med strida vad, branta branter, snöbryggor och hala gräskullar så är det ändå alltid farligare att vistas i städerna. Det är där folk dör, skadas och mår dåligt, av trafik och av andra människor. Om jag nu skulle vara med i en olycka så förolyckas jag hellre på fjället än blir påkörd av en bil, på fjället mår jag ju bra!

Men nu har jag faktiskt karta upp till Hemavan, det är en god början, och jag gillar ju kartor!  

 

Annonser

10 reaktioner på ”149. Säkerhet

  1. Ja, och karta över Sarek är på väg med posten. Jag känner mig ganska trygg med din vandring även när täckningen är dålig men blir förstås väldigt glad när dina sms eller samtal kommer från vildmarken.

    Gilla

  2. Bra rutet! Kan hålla med om allt Du skriver.
    Själv är jag 69, ensamvandrar sen nära 30 år,
    utan GPS eller nödsändare.
    Fortsatt lycka till.
    Yvonne.

    Gilla

  3. Håller med båda ovanstående. Du är ju ute och vandrar. Ändå roligt och trevligt att läsa om din vandring, och enbart en undran i all välmening på din tripp i Norge! Kör på bara. Är du utanför mobil täckning så är du. Din vandring, inte min/våran. 🙂

    Gilla

  4. Jag skyller trygghetnarkomanin på den tekniska utvecklingen. Och naturligtvis på medierna. På 70-talet fanns inga mobiltelefoner, GPS:er eller SPOT:ar, man vandrade i fjällen trots detta. Jag har inget problem med att folk går själva, vare sig sommar eller vinter. Går man ensam minskar ju marginalerna, du verkar ju vara en karl med huvudet på skaft som inte gör något oöverlagt, och riskminimerar man och tänker till vid farliga moment (lurviga vad, ordentliga branter och liknande) är det ju princip ofarligt att vistas i naturen. Antalet döda i Sverige under utövande av friluftsliv är enstaka per år medans folk dör som flugor i hemmet under sin fritid.(Åtta personer dödades av sin diskmaskin under 2009 enligt försäkringsbolaget IF). Det är således avsevärt säkrare att ensamvandra svenska fjällkedjan än att plocka ur sin disken.

    Gilla

    • Jo, tekniken har ju också skuld, men behovet att skydda sig från ”farorna” kommer i min värld från kvällspressen. Att föräldrar inte låter barnen ta sig till skolan själva längre (statistiskt sett är det farligare att köra dem till skolan med tanke på olyckor) är ju bara otrygghet. Olyckor kan ju alltid hända hur försiktig och hur snäv statistiken än är.

      Gilla

  5. Så, nu var ordningen återställd med uppdateringar, undrar vad jag ska göra på kvällarna när du nått ditt mål? 🙂
    Jättefina bilder från Norge 🙂

    Gilla

  6. Kunde inte sagt det bättre själv även om jag är lite ”harigare” när jag inte har koll på vart jag är riktigt. Dagstidningarna saknar respekt! I alla fall de stora tidningarna – usch för dom. Vandra väl och på återhörande! 🚶

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s