132. Varför, del 3

Kanske mitt öppnaste och ärligaste svar hittills på varför jag är ute och vandrar.

För två år sedan bodde jag i Göteborg. Jag hade nyligen flytt(at) från Malmö efter en jobbig separation och allmän livskris där jag inte var nöjd med min tillvaro. Med ett starkt behov av trygghet och en snäll chef fick jag ta med mig jobbet som reklamfilmsgrafiker i flytten och arbeta hemifrån medan jag letade annat. Det var fruktansvärt ensamt och tråkigt och jobbet jag haft i sju år var en av anledningarna till mitt missnöje. Jag visste inte vad jag ville eller kunde göra istället. Det var en väldigt tung sommar och höst.

I oktober sa jag upp mig utan att ha något nytt. Det skulle lösa sig, tänkte jag.

En månad tidigare hade jag varit på ett regndisigt löparläger i Jämtlandsfjällen, det var första gången jag såg svenska berg. Kärlek uppstod. Jag förstod inte riktigt att jag var i Sverige och att jag hade missat allt detta hela mitt liv. När folk pratade om fjällen hade jag som så många andra tänkt på Åre, Sälen och Riksgränsen där skidliftar, pistmaskiner och stockholmare härskar. Vandring eller löpning i fjällen var något abstrakt.

På löparlägret bodde vi första natten på Sylarnas fjällstation. Där och då förstod jag att man kunde bo och arbeta i fjällen, i väglöst land, bland bergen! Det var revolutionerande för mig, jag hade aldrig ens tänkt tanken. Med en viss iver frågade jag ut en av tjejerna i receptionen om hur det var att bo och jobba så och jag kände hopp.

Två veckor senare åkte jag till Karpaterna i Transylvanien och jag insåg att jag behövde berg i mitt liv, de hade en väldig dragningskraft på mig.

Precis en vecka efter att jag sagt upp mig dök en platsannons upp för Saltoluokta fjällstation i Lapplandsfjällen. Jag sökte. Jag intervjuades på telefon. Dagen innan julafton fick jag jobbet. Jag har aldrig gråtit så mycket av lättnad och glädje före eller efter det. Jag gick ut i skogen på kvällen och grät hejdlöst i tjugo minuter, det var märkligt och befriande, allt det jobbiga var liksom över. Tror inte jag har gråtit på riktigt sedan dess.

Fantastiska Saltoluokta var för mig ett oerhört viktigt steg i livet och frihetskänslan var stor trots schemalagt heltidsjobb på stationen. Under sommarsäsongen var jag vissa veckor ute på fjället 20-30 timmar och sprang, vandrade, klättrade och lekte. Jag kunde inte få nog. Jag kunde ta sikte på en topp och ge mig av raka vägen dit och komma hem tolv timmar senare. Jag har pulsat genom myrar, vadat i kalla jåkkar, bråkat med videsnår och mygginfernon, bestigit toppar och dansat fram över blocksten i timmar – och älskat det! Det var fantastiskt, jag mådde bra.

Med all den fjällerfarenhet jag samlade på mig där och att varje dag träffa vandrare och äventyrare som checkade in på stationen är grundläggande för att jag skulle våga ge mig ut på den här vandringen, släppa tryggheten och känna mig hemma i fjällen. Att dessutom ha fina kollegor som inte levde reguljära liv och tog det som det kom påverkade också.

När jag efter säsongsavslut i höstas tackade ja till ett nytt kontorsjobb fast magkänslan sa nej var det den här gången rätt lätt att snabbt ta steget från tryggheten och säga upp mig och börja vandra.

Igår stannade jag på Sylarna och fikade. Av en händelse var 2015 års upplaga av samma löparläger som jag var på där samtidigt. Det var när jag kände igen en av ledarna som jag på riktigt greppade vilken stor inverkan det där dyra och något taffligt arrangerade löparlägret i september 2013 har haft på mitt liv.

Jag iakttog och tjuvlyssnade på de relativt oerfarna fjällöparna medan de trevande lärde känna varandra. Jag undrade om någon av dem kommer förändra sitt liv och välja frihet och berg framför kontorsjobb och höghus. Jag hoppas det.

image

Annonser

15 reaktioner på ”132. Varför, del 3

  1. Imponerad Mats av din förmåga att våga leva livet och ta till vara alla rikedomar som vår Herre bjuder på. Känner igen lite av atmosfären från min tid på Jägarskolan i Kiruna på 60-talet.
    Vackra bilder kompletterad med skön prosa gör din blogg spännande upplevelserik och i hög grad njutbar! Lycka till med den fortsatta vandringen!
    Morbror Nils

    Gilla

    • Höjdpunkterna för mig är fortfarande att varje dag läsa dina fina bloggar. Trakterna där du nu befinner dig besökte jag för 78 år sedan i samband med ”skolungdomens fjällfärd” Inga liftar,tunga stålkantade skidor Kommer fortfaande ihåg den första måltiden: ”Smollaneddi” som bestod av norrländskt tunnbröd nersmulat i långmjölk. Du slipper!!

      Liked by 1 person

      • Oj, det var ett bra tag sedan! Jag tycker det där lät rätt gott, jag saknar mejeriprodukter ibland. Igår åt jag snabbmakaroner med tonfisk i kantarellpulversås.turatt jag kan handla i storlien imorgon!

        Gilla

  2. Imponerande stort och ärligt skrivet. Blir lite rörd då jag dels känner igen mig och dels blivit inspirerad av dig redan sedan innan men även nu!
    Salto är verkligen en fantastisk plats. Visste du att det var målet för min första ensamvandring?
    Minns att du frågade en gång i somras om jag inte tröttnade på att prata med alla om vandring. Tror att jag svarade ja men att det mest var skoj och lärorikt. Med lite distans kan jag sakna dig, det är ett så bekvämt och rogivande fokusområde. Hur känner du själv nu efter så många veckor?

    Gilla

    • Haha skulle vara sakna ”det” och inte ”dig”! Men saknar för all del vårt mer eller mindre djupa flummande i receptionen på Salto 😉

      Gilla

    • Tack!

      Salto är speciellt. Jag tänkte på det häromdagen, det är gamla kollegor som jobbar nu eller bara återvänder och hälsar på av kärlek till platsen och delar med stolthet på insta eller fb om det. Kan inte vara många arbetsplatser som har den effekten på folk.

      Det är lite olika. Jag blir mest trött på mig själv när jag känner att jag upprepar mig. Men jag tycker fortfarande det är kul att prata om min vandring och jag märker att många tycker det är kul att få höra om den, så jag berättar gärna. Jag tänker att jag hade gärna träffat mig om jag var ute och kortvandrade. I repan på salto experimenterade jag lite med att säga ”välkommen” på olika sätt och liksom naila tonläget. Gör lite samma nu, hitta rätt ton att säga att jag vandrar långt utan att låta skrytig eller nonchalant.

      Gilla

      • Ja det kan nog stämma, minns att det var dagen som värmen kom! Blir inget Padjelanta för mig i år tyvärr, det är så mycket man vill se!

        Håller med om att man får öva sig i att formulera sig rätt. Märkt att folk förminskar sin egen prestation och upplevelse när de hör att man själv är ute längre och vandrar utan sällskap. Brukar försöka peppa och vara så inspirerande som möjligt.

        Du har rätt, Salto är verkligen speciellt! Planerar om min rutt flera gånger om dagen just nu pga snöläget. Kanske måste se till att det blir Salto trots allt 💛

        Gilla

      • Ja, och framförallt tonläget är viktigt. På salto kunde det vara lurigt att säga åt speciellt äldre män att inte elda för mycket, max 3 vedträn etc. De tog det ofta personligt.

        Men det var väl i augusti du skulle ut? Då bör ju snön vara väck!

        Gilla

  3. Tack för att Du gör det möjligt för oss alla att följa med Dig pa denna spännande vandring. Det känns för mig som att jag lär känna nya sidor av Sverige genom DIn fina Blogg och det uppväcker även en önska och en längtan att vandra i de svenska fjällen. Känslan Du beskriver som kärlek till fjällvärlden kan jag precis känna igen när jag jämför med hur jag lärt känna de schweiziska alperna. Det är som en stor känsla för naturen även om den svenska naturen i fjällvärlden nog känns större och vidderna friare. Här är allt nära och det är nära till det mesta vilket är härligt pa ett helt annat sätt.
    Jag kan just idag känna avundsjuka när jag ser dina sommarbilder med rätt mycket snö. Vi har just nu en ofattbar värmebölja över landet. I hemmet är det sen en vecka 30 grader med neddragna jalusier och stängda dörrar och fönster. Ute närmare 40 grader. Vi lever mest pa vatten och vattenmelon de senaste dagarna.
    Kram

    Gilla

    • Det låter på dina kommentarer som du någon gång i livet skulle behöva överkompensera din frånvaro i Sverige och göra en längre vistelse här och uppleva tills du blir mätt, i alla fall för stunden.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s