119. Halvvägs

Nu är jag i Grövelsjön, på STFs fjällstation. Jag har just ätit lunch, det var kalops, det var gott. Det är ändå något visst med att komma till STFs anläggningar, de känns alltid lite hemma.

Jag ser det här som halvvägs, ge eller ta en vecka. Jag trodde fjällen skulle börja här, men jag har ju redan varit bland dem i en vecka, det där med detaljplanering är inte riktigt min grej. Det var ett ganska trevligt antiklimax trots allt. Känslan av att komma till fjällen efter Sälen var storslagen och faktiskt känsloladdad.

Jag tänkte försöka mig på ett lite längre, sammanfattande och utsvävande inlägg. Håll i er!

Ingen som har följt med i bloggen har nog missat att jag har mått väldigt bra av att göra den här vandringen. Anledningen har egentligen aldrig varit terapeutisk, men jag inser och känner att det har den effekten. Tankar konkretiseras och jag känner mig allmänt lugn och belåten med det mesta, jag ser väldigt få problem och jag är glad. Det har varit mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig. Jag har mött på väldigt få motgångar, vilket självklart är en fråga om inställning, men också om tur. En av få grejer som har gjort mig lite irriterad under veckorna ute är när jag gått långt, är hungrig och inte kan hitta tältplats. Det är trist, men det är en överkomlig brist, för att helt utan egentlig anledning citera Zarah Leander. 

Jag vandrar i ganska rask takt, ibland ganska fokuserat, men när jag väl slår läger eller rastar går allt ner i slow motion och saker får ta den tid det tar. När jag började i slutet av april hade jag ibland känslan av att jag skyndade mig, fast jag inte hade något egentligt mål för dagen. Det har släppt nu. Första två veckorna var slitiga för muskler och fötter, men nu har jag inget som ömmar. Fötternas muskler kan ibland vara trötta när jag gått långt, platt och hårt, men ger aldrig några problem under dagen och ger sig efter en natts vila. Jag och mina fötter trivs bäst på varierat underlag, med mossar, stenar, rötter, spänger och uppförsbackar. Blöta fötter gör inget. Asfalt och grus gör mig uttråkad och sliter mer, kanske för jag går fortare där.

Maj och juni har varit väldigt kalla, med ett kortare undantag i mitten av juni. Även om kylan är tråkig på mornar och kvällar, så har det fördelar. Hela maj var ju kylskåpskall så jag har kunnat bära på färskvaror utan problem. Och jag har inte behövt dricka lika mycket vatten, vilket kanske hade kunnat vara ett problem längre söderut.

Första tiden kände jag mig även lite väl kufisk och uttittad, speciellt när jag knallade in i små samhällen med min vandringskäpp. Mitt vandrarsjälvförtroende har vuxit till oanade proportioner, nu går jag in i städer och byar med  stolthet och glatt humör och hejar muntert på alla som tittar åt mitt håll. Det är en speciell känsla. Embrace the awkwardness!

Även om det här är en ensamvandring med mycket tid för mig själv har jag väldigt sällan känt mig ensam och aldrig plågsamt ensam. Jag tror ensamtiden jag upplever nu är nyttig och jag har haft ensammare stunder i min gamla lägenhet. En orsak är såklart alla fantastiska människor jag möter, men också att jag ständigt är på väg någonstans, vardagen är aldrig statisk – det finns liksom ständigt hopp och en ny horisont. (Eller, en gång första veckan kände jag mig ensam, då jag satt utanför en raststuga och grillade korv och ett gäng coola kids gick förbi. Men det var ganska lätt att le åt efteråt.)

Framtiden i efteråtet är fortfarande oviss. Min tanke och förhoppning är att hitta ett billigare boende på en fin plats där jag kan bo, leva och trivas och samtidigt ge mig själv frihet när jag vill ha den. Jag vill inte ha ett stillasittande jobb och jag vill slippa heltid, men jag hugger gärna min egen ved. Ett torparliv med snabb uppkoppling vore inte fel. Självklart vill jag ju dela det här med någon. Men det löser sig, det gör ju alltid det. Och mycket hinner hända innan september.

Något nytt äventyr lockar inte nu, åtminstone inte av den här kalibern. Jag är inte en äventyrare av den sorten som ständigt måste utmana mig till värre saker för att inte bli rastlös. 

Nu väntar Gröna bandet, det vill säga svenska fjällkedjan upp till Treriksröset. Jag har brottats lite med tanken att fortsätta Europaled 1 genom Norge istället, men det blir för mycket omplanering och jag kommer ju inte ha gått genom Hela Sverige om jag gör så. Många som går Gröna bandet verkar ha en 7-10 dagar där de går mycket väg mellan Åredalen och Gäddede, vilket känns trist. Jag ska se vad jag hittar för lösning idag och imorgon.

Nu tar jag min andra vilodag sedan jag började. Det är nog bra, även om det inte känns nödvändigt. Eventuellt ska jag köra en bildvisning och prata lite om vandringen här på fjällstationen idag eller imorgon. Spännande, det blir en ny erfarenhet! 

Kortfattat: jag har många blogginlägg kvar. Väl mött!

   

Många marginaliserade träd på sistone.
 

Annonser

13 reaktioner på ”119. Halvvägs

    • Tack! Ja, kan bli lite kallt bara… 🙂

      Hur ”ordnad” är Norge på langs? Finns det boende och mat eller måste man tälta och bära mycket mat med sig?

      Gilla

      • Skönt med lite vila och inte helt otippat av mig så kommer lite ”föreläsning” smygande med bilder mm. Det låter riktigt kul, tror mer av den varan kommer senare 🙂 Hälsa Grövelsjön så länge, jag kommer i slutet på augusti. Fridens!

        Gilla

  1. Det fina med Norge är att man kan nyttja norska turistföreningens (DNT) och privata aktörers hyttenätverk i stort sett hela vägen. Nätverket består av drygt 500 hytter tillhörande DNT och därtill lika många privata. Man kan konstatera att Norge har en mer utbredd kultur att gå på tur än vi har i Sverige 🙂 De flesta av DNT’s hyttor har proviant, varför logistiken blir enkel. De nordligare områdena kräver dock lite mer planering. Hyttenätverket följer Skanderna hela vägen. Vandringen går på hög höjd och tillgång till rent vatten blir smidigt. DNT har en mycket bra onlinetjänst där du kan kika in led och hyttenätverket: ut.no/kart finns även som app.

    Gilla

  2. Har följt din resa ett tag nu och det är en av dagens höjdpunkter att läsa dina inlägg och titta på de fina bilderna! På söndag ska jag och familjen till Grövelsjön för första gången, ska bli spännande! Synd att jag inte tajmat det bättre så att jag kunde vara med på din föreläsning. 🙂
    Har du sällskap av mycket mygg eller är det lugnt på den fronten än?
    /Anna

    Gilla

    • Hej! Tack, men vad synd!

      Just nu är det helt myggfritt, men det är för det är så kallt. Så fort värmen kommer säger förståsigpåarna att det kommer explodera.

      Gilla

  3. Självklart är alla dina erfarenheter från den här resan intressanta men jag tycker en helt klart höjer sig över mängden, och det är den psykologiska bryggan som du övervann efter de två första veckorna. Jag har själv ofta kännt mig hopplöst ensam när jag är ute själv och har kommit fram till tältplatsen. På dagarna har det oftast gått bra men kvällarna är ofta jobbiga. Ändå älskar jag att vandra, även själv. Att komma över ensamhetströskeln är något jag gärna skulle vilja uppleva och nu ser jag lite hopp om att det kan ge sig efter en tids vandrande.

    Gilla

    • Jag vill inte påstå att det var jättejobbigt rent socialt första veckorna heller. Jag vet inte om ”njutbar” ensamhet är något man kan träna upp eller om det bara är ett personlighetsdrag. Du får helt enkelt testa att vara ute lite längre! 🙂 Vilken del av Bergslagsleden planerar du?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s