095. Förändringar

Jag fick en fråga om jag känner några förändringar, fysiskt eller mentalt, efter såhär sju veckor ute mot första tiden. Det gör jag. Den viktigaste skillnaden nu är att jag känner en helt annan trivsel och glädje i att vandra. Jag är lugnare och gladare. I början var det inte bara mer fysiskt slitigt, med ömma fötter och höft- och axelmuskler med en ständig oro för skador, utan jag kände mig även lite väl kufisk när jag knallade in i skånska och småländska byar med vandringskäpp och luktade fränt av spiskummin. Självförtroendet som luffare är stort nu och kuriositeten i min vandring verkar övervinna stankens nederlag när jag möter folk.

Jag känner mig även betydligt starkare. Nu när jag handlar mat fyller jag väskan betydligt mer än i början och även om uppförsbackarna känns tunga så orkar jag gå en hel dag utan att få ont. Sedan har jag ju även blivit bättre på att fördela vikten i ryggsäcken och även hur jag ska ratta in mina remmar.

En annan viktig skillnad från i början är att jag inte längre känner att jag skyndar. Första tiden var det som om jag hela tiden ville ”komma fram”, även om jag inte hade något mål för dagen. Nu går jag mycket mer på känsla och har lättare att stanna och pausa. 

Rutinerna är också annorlunda nu, grejer som att sätta upp tält, vika ut köket eller slänga upp väskan på ryggen är reflexartade. Och jag vet exakt var varje pryl ligger.

En sista skillnad är mitt skägg, det har vuxit.

Jag är fascinerad att jag klarat gå såhär långt med dagsetapper på 20-30 km nästan varje dag utan några större motgångar. Människan har en fantastisk anpassningsförmåga. Tack kropp.  

Min begåvade vän Castor ritade en rar teckning av mig. Han har en hemsida.

 

Annonser

8 reaktioner på ”095. Förändringar

  1. Kul att läsa din utförliga redogörelse. Du bekräftar det många som gör liknande saker säger-att man blir efterhand bättre och starkare ju längre strapatsen pågår snarare än nedbruten. Jag antar att det finns någon avvägning, sannolikt är det väl så att om man skulle pressa sig alltför mycket skulle skador och annat uppstå. Så den där frånvaron av upplevd press är nog bara bra. Ha en bra vandring upp mot Siljansleden och må solen lysa och regnet hålla dig borta!

    Gilla

    • Ja, jag tror mina år som långlöpare har gjort mig uppmärksam på skadekänningar. Det finns sånt som gör ont och sånt som gör fel ont.

      Lagomvarmt och lagomblåsigt hoppas jag på!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s