071. Troll

Ibland får jag frågan om jag inte är rädd när jag är ute såhär. Jag, med en fil.kand och ett välslipat förnuft är väl inte rädd för skogen, hade jag kunnat sagt, men säger något mycket mer artigt. Men jag är inte rädd, för inte mycket kan hända mig här. Troll finns till exempel inte, det har man bevisat. Och som klyschan och sanningen säger är det faktiskt i städerna farligheterna händer. Djur skulle aldrig sätta sig i en plåtlåda på 1500 kilo och köra runt i hög fart med revolvrar i handskfacket. Tror jag.

Men när man går ensam i skogen liiite för länge börjar man se saker, sådant som mitt ypperliga förnuft och fina utbildning kan avfärda som tramsiga naturkuriositeter, men som jag tror faktiskt kan ge en liten förståelse för gamla tiders folktro. 

   
          

Wilson…? Nä, herr Lundhag!
 

070. Grävling

Dagens höjdpunkt: grävling. Jag stod och pratade med Lättpackar-Andreas i skogen och så rasslade det till i riset och hepp, där var den! Det var längesedan jag såg något större djur överhuvudtaget, så det var kul med lite liv i buskaget. 

Jag lämnade vindskyddet imorse, skippade detouren till Garphyttans nationalpark och kom plötsligt in i civiliserade trakter igen. Delar nu led med diverse motionsslingor där alla balla mountainbikers har lämnat sina spår. Och jag såg min första stiglöpare efter fem veckor till skogs! Jag hade tänkt övernatta i Göljans vindskydd, men det hade ockuperats av en högstadieklass, dunka-dunka-style. Jag fortsatte och letade tältplats och hamnade på ett myggigt berg.

Imorgon lämnar jag leden tillfälligt för påhälsning av syster med familj. 

  
 

På rätt väg
 
Kvällens utsikt. Snegla vänster och du ser Örebro.
    

 

069. Andreas

Jag har endast mött två andra långvandrare på min långvandring. Fredrik förra veckan var en av dem och idag mötte jag Andreas. Roligt nog står dessa två i total kontrast till varandra. Fredrik hamnar i tungviktsklassen med bland annat en 10-litershink, en liter whiskey och tre par byxor i väskan vilket landade på dryga 30 kilo.

Andreas tillhör lättviktsklassen där varje detalj är genomtänkt för att vara så lätt och praktisk som möjlig. Han var ute och gick hela Bergslagsleden i njutbart tempo under 27 dagar, sov i hängmatta och åt mycket torkad mat. Packvikt, 6,5 kilo om jag minns rätt. Det han saknade mest på sin vandring var ett ryggstöd och typiskt nog fick han ett på posten samma dag han gav sig av. 

Det var inte bara Andreas packning som var minimalistisk, utan hela hans levnadssätt. Bland annat valde han att bo i husvagn året om med inte mer ägodelar än nödvändigt. Till följd av det här tänket var han tydligen en jävel på att effektivisera på jobbet också.

Intressant och paradoxalt nog hade Andreas även en samlarsjäl, förut var det film och biobiljetter och nu bara biobiljetter. 

I den här gramstriden förlorar jag med en sisådär 7-8 kilo. 

Tack för ett roligt möte i skogen!

Andreas bloggar på
http://ettenklareliv.se
och
http://underentarp.se

  

068. Sixtorp

En lugn och ganska händelsefattig dag igår, mest skog och stig och lite blöta fötter, men molnen var fina.

Från tältet igår morse gick jag till Sixtorp, en slags naturgård med utomhusskola och stuguthyrning. Allt var stängt, men här kunde jag snylta el. Jag satt mellan frukost och lunch och täljde på min käpp, gallrade bilder, mailade och planerade. Skön förmiddag. Sedan vandrade jag ovanligt lugnt nästan utan paus fram till klockan åtta, det är nåt visst att gå i en tallskog när solen står lågt. Det var tshirtochshortsväder. Natten spenderade jag i vindskyddet Lilla Tväggelåten.

Ny dag, sol och blåst!

 

Sixtorp, där man snyltar el

  

Tur att jag tog rejäla kängor!

Lekhytteklint, ändå värd utsikt

 

Någon som kan/törs förklara symboliken i Bergslagsledens logotyp?

 

Bevel and emboss extreme!

      

067. Resumé

Jag har fått några nya läsare, hej! Här kommer en resumé till er:

Jag doppade foten i blasket vid Smygehuk den 22 april och sköt sedan iväg startraketen. Fötterna fick sedan fart på Skåneledens nord-syd-etapper och när jag nådde taket drabbade jag Hallandsleden istället. Här fick jag för mig att jag ville testa pilgrimslivet och gav mig in på Nydalaleden i Småland – big mistake! Tråkig dragning och dåligt skyltat. Jag letade mig istället fram med karta i Smålands grusvägslabyrint, men traskade också på en gammal banvall och rakt genom Store mosse. Det var ungefär här jag började bli bjuden på kaffe och käk av vänligt folk jag mötte. Härligt!

När jag äntligen lämnat Småland och kom ut på markerade leder igen var det Södra och Västra Vätternleden som gällde i en vecka. Här var det fint, Tiveden äger! 

Nu är jag på mellersta delarna av Bergslagsleden tills jag tar itu med Dalarna om en vecka eller så. 

Jag har haft förvånansvärt få motgångar. Lite blåsor och ömma muskler de första dagarna och nätterna har varit så kalla, så kalla. Det har inte regnat särskilt mycket, åtminstone inte just där jag befunnit mig. Jag trodde jag dog i ett åskoväder, men jag blev bara en erfarenhet rikare. Jag har knappt gått fel alls och humöret har varit bra och blir bättre hela tiden. Livet som friluftsluffare är fantastiskt! Frihet, natur och så alla otroligt trevliga människor jag träffar!

Jag har sett en hord vildsvinsungar, älgar, huggorm och en kamel(!). Jag hoppas på björn. 

Kommentera och fråga gärna om ni känner för’t, kommentarsfältet bör vara öppet utan registrering. 

 

Jag var så oskyldigt blå…
    

…nu är jag härdad och rå.