064. Laxå, människorna

Om samhället Laxå var av det tråkigare slaget, var människorna jag mötte där betydligt trevligare. Jag tror att jag var i Laxå i fyra timmar och jag pratade nog med trevligt folk åtminstone halva tiden.

När jag hade suttit en bra stund i lugnan ro och ätit min kålpudding började bordsgrannarna Gunilla och Jonas från Örebro prata med mig. Med en blandning av vad jag tror var fascination, beundran och oro ställde de fler och bättre frågor än de flesta jag mött, ibland i munnen på varandra. När jag tror och hoppas att jag gett dem alla svar lämnade de mig och jag hade plötsligt fått tre mc-knuttar vid mitt bord. 

Det var Benny, Peter och Britt från Ludvika som varit i Mariestad och ”supit och spelat musik”. Jag gav Benny beröm för sin Cornelis-aura och Peter korrigerade min ryggsäck, man tackar. Han om någon borde veta hur en ryggsäcksrem ska dras, för tio år sedan knallade han från Nikkaluokta till Kebnekaises topp och tillbaka igen på en dag, en tripp på runt 45 kilometer. 

Lite senare, vid vattenhålet på kyrkogården, mötte jag 83-åriga Barbro som just flyttat till ett äldreboende efter 58 år i hus, tillvänjningen gick sådär. Hon hade även svårt för tiggarna, men vi enades om att ett hej och ett leende kan man alltid bjuda på. Hon skulle precis köpa en bingolott, lycka till säger vi på bloggredaktionen! 

Sist men inte minst pratade jag en stund med hotrodarna vars namn jag nog glömde fråga om. De satt i sitt blänkande hemmabygge till vrålåk som man kunde bygga om och förändra i all evighet. 

Fast sedan var det ju även han på cykeln med mobilen som trodde hans lur var min lur, eller tvärtom, och så hon den glada i charken på ICA som lovade att spara pyttbitar till mig nästa gång jag kom till Laxå, men de fastnade inte på bild. 

Människor är nästan alltid bra!

Skulle mitt namnminne svika mig rättas jag gärna!