051. Regn

Himlen var vredgad denna afton. Jag lämnade Hjo med en matkasse i ena handen och min vandringsstav från Svedala i den andra. Jag såg mörkret välla in från väst och insåg att det skulle bli en blöt vandring till vindskyddet. Regnet slog till när jag passerade den gamla kvarnen och det var inte nådigt. ”Apokalyps!”, borde jag ha ropat, men lät bli.

Jag gick längs smala grusvägar där vattenpölarna flöt samman till en enda stor och när leden väl vek av in i en snårig skog hade stigen blivit till en bäck och jag klafsade i ankeldjup lera. Jag fortsatte in på ett färskt hygge där jag istället fick pulsa genom gran och ris och djupa däckfåror. Plötsligt, en kapad björk – jag såg direkt att den skulle bli min nya vandringsstav. Jag slet loss den och släpade det fem meter långa trädet in i närmsta grandunge, och fram med Morakniven jag fick på dalasemestern -91 och så började jag karva, tälja och snitsa till. En klunk hjortronyoghurt från matkassen och så på’t igen medan regnet sköljde över mig. Utan någon som helst sentimentalitet vräkte jag min gamla vandringsstav till hygget, för bytt är bytt kommer inte igen.

 

Fig 1: Vredgad himmel i Hjo
  

Fig. 2a: vandringsstav av gran
  
Fig 2b: Vandringsstav av gran kastas
  

Fig 3: Vandringssstav av björk förevisas
Annonser

6 reaktioner på ”051. Regn

  1. Goda människor skola luttras…Räkna me mer regn!
    Försök(er) leva efter den anonyme filosofens tankar: Jag vill hellre leva som en optimist och ha fel än vara en pessimist som alltid ha rätt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s