038. Ofog

Igår kväll såg jag en kvinna i rosa tights gå och kika in genom fönstrena till husen på en stor, fin gård som var till salu. Jag blev såklart jättenervös och hjärtat började slå allt fortare. 

En timme tidigare hade jag gjort precis samma sak som kvinnan i de rosa tightsen. Min nyfikenhet var bara lite starkare än hennes. Jag kände nämligen på dörrhandtaget på baksidan – det var öppet – och gick in och tänkte: här kan jag ju bo inatt. Jag befann mig alltså inne i huset medan hon gick och kikade genom fönstrena.

Jag gjorde naturligtvis vad vilken vuxen, förnuftig människa som helst hade gjort: jag gömde mig och började i all tysthet formulera bortförklaringar. Som tur var åkte hon vidare och jag andades ut och gjorde mig redo för att sova över och ladda batterier. Huset var tömt och städat, men hade fortfarande elen påslagen.

Jag vet ju att man inte gör såhär, att det är fel och lite konstigt och skammen i att bli upptäckt vore fruktansvärd. Men den där spänningen, pirret… man upplever inte det så ofta som en duktig vuxen, känslan av att göra något otillåtet med risk att bli påkommen.

Den här vandringen är ju också något av en Doppler*-vandring i kamp mot att alltid vara duktig och duktig var jag ju inte. Nu måste jag bara bli vän med en älg. 

Som straff sov jag jättedåligt. Om det beror på min inomhusovana eller alla inbillade ljud av nycklar som sattes i dörren låter jag vara osagt. Det var ändå värt det. 

*Har inget med Dopplereffekten att göra, utan Erlend Loes bok menas. Läs den. 
 

Ett köksgolv i Småland

 
  

Haru Facebook??