027. Åskdöd

Två gånger i livet har jag tänkt ”shit, jag kanske dör nu” och faktiskt menat det. Inatt var en av dem. 

Från tältet hörde jag åskan på håll och regnet smattrade, lite mysigt sådär. Tältet blinkade till med jämna mellanrum och jag räknade sekunderna som man ju gör. När det efter ett tag bara var tre sekunder mellan blixt och knall blev jag lite orolig och mer uppmärksam. Vad gör man?

Det började blixtra och smälla allt mer intensivt. Jag låg på helspänn och tänkte ”dör jag nu så dör jag snabbt”. 

Plötsligt kände jag hur liksom hela tältet elektrifierades, det var som om man kunde ta på luften och tältduken blev statisk. Jag blev skiträdd och satte mig snabbt upp för att ta mig ut, men precis då blev hela tältet bländande vitt och det brakade loss totalt över mig. Blixtskenet var så starkt och långvarigt att jag tvingades blunda. Allt blev istället knallrött. 

Precis DÄR trodde jag att jag dog. På riktigt. Men det var bara blodet i ögonlocken jag såg, gubevars, blixten missade mig den här gången. Nästan direkt efter kom den där svala efter-åskan-luften. 

Adrenalin, jodå. Och tidigare idag bad jag om lite mer spänning på vandringen när jag pratade med min mor. Tack!

Nu ska jag försöka sova.

Annonser

10 reaktioner på ”027. Åskdöd

  1. Och jag som tyckte våran cykelresa till Malmö var dramatisk med den troll-liknande kassörskan i Smålandsstenar och gubben i kostym som vi cyklade förbi i skogen.
    Hälsa älvorna! 🙂

    Och kom precis på… Vilken bra coffee table-bok detta skulle kunna bli med alla fina bilder! Om inte du tar tag i det sen så gör jag det!
    Hoppas vi kan ordna så vi ses på vägen en dag.

    Gilla

    • Haha, just det. Men i perspektiv sett så var ju vårt äventyr minst lika stort.

      Ja, jag går och funderar lite på vad man kan göra av det här. En bok hade varit kul.

      Gilla

    • Jag bör vara i Vaggeryd inom några dagar. Därifrån går jag uppåt mot Mullsjö och sedan en led som heter västra vätternleden, dvs relativt nära Borås. Jag hojtar när jag är i vaggeryd, det vore kul om du kom och hälsade på!

      Gilla

  2. Vilken resa du gör Mats! Jag håller med mor din, önska mindre dramatik för det där lät alldeles för dramatiskt!

    Jag följer din vandring med spänning. Fantastiskt kul att kunna läsa om dina strapatser. Min fru Mathilda är från Alvesta som inte ligger så långt från Ljungby. Alvesta är dock lite ”hetare” ort 😄.

    //Kusin Johan

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s