076. Vardag

Till fots igen. Vardagsvardagen andades mig i nacken under hemma-hos-besöket i Dyltabruk, stugvärme, dusch, lagad mat och tv var trevligt, men det är faktiskt ännu trevligare att vara på väg igen, behovet att röra mig finns kvar. Nu är jag åter i min nya vardag och längtar inte tillbaka till stugvärmen. Jag har fått sällskap i dagarna tre av förra-veckan-Anna, mycket fint! 

Igår läger i Kvarndammens vindskydd, efter en lagomregnig dag. Idag sol och blåst. 

   
   

075. Hedlunds

Familjen Hedlund i Dyltabruk hälsade jag på.

Min syster Helena har med sin man tre fantastiska pojkar, tre hönor och en tupp. Det är en fin liten familj i ett fint litet torp där barnen springer runt på gården och är kreativa, sitter och skriver, leker egna lekar eller bara går och dräller och har det bra, så som jag minns att jag och mina syskon gjorde när vi var små. Att spela spel på klösbräda iPad som sysselsättningsform finns inte här, barnen aktiverar sig själva. Jag är ingen detvarbättreförr-anhängare, men jag börjar tro att den här sortens barndomar är allt mer ovanliga, och om det är så var det bannemig bättre förr! 

  

Jonas, Helena, Sture, Stig och Allan
   
    

 

074. Vaskvila

Idag, en hel dag utan mer än nödvändig rörelse. Skönt, men konstigt. Något i mig vill börja vandra igen. Dagen har gått åt att äta, leka med syskonbarn, tvätta, gå igenom packningen, duscha och impregnera skaljacka och regnbyxor. Vi tog en kortare promenad i foppatofflor till Dyltabruks herrgård där man bland annat var före Falun med Falu rödfärg. Jag har även beställt ett par nya skor till Kopparberg som jag passerar i slutet av nästa vecka.

Min svullna tå har lagt sig lite. Jag tror det är skon som gett ett lätt, lätt tryck där som skapat irritation, för det gör inte ont när jag böjer tån. Att gå går bra, men det gör ont när jag trampar på en sten just under tån eller sparkar i något. En skooperation och nya skor borde göra skillnad. Jag är ändå glad det första dåligt onda jag känt är i en obetydlig tå, även om det kan solka en nog så mycket.

Det har varit skönt med en liten paus och värme och vardag, men i helgen kanske jag kan berätta varför stugvärme är vandrarens värsta fiende.

Imorgon, norrut! 

 

Jag är oförskämt ren.
  
Rödfärgens faders sjö.
  
Planering
   

073. Allan

Allan från Kilsbergstrakten hälsar.

Jag hade just ätit min sista sked gröt när jag fick syn på Allan, han var ute och stal orangefärgade stolpar från leden och hade redan hunnit knycka två. Jag sa åt honom på skarpen att det inte var rätt och han lovade att sätta tillbaka dem och passade samtidigt på att sätta upp lite nya skyltar. 

Det var roligt att träffa en som sköter om lederna efter att ha gått på dem i flera veckor. Allan representerade Svenska turistföreningen och hade hand om etapp 9 av Bergslagsleden. Det var inte han som målade stolparna, men jag fick veta att träden målades med pensel och färg och inte med spray. Fun facts för en låglandsvandrare!

  

072. Inomhus

En vägdag. Från tältplatsen tog jag mig ner och upp till Kilsbergens toppstuga och därifrån väg via byarna Klockhammar, Ullavi och Kil till syster Hedlund-familjen i Dyltabruk norr om Örebro. På vägen mötte jag först två herrar som blev tre, jag fick en saffransbulle och lärdom om bygd, djur och blåbär. Jag blev även bykändis på Klockhammar bysida, klockhammar.se där man kan läsa fina ord om mina apostlahästar.

I Dyltabruk har jag min första heldagsvila och första inomhusnatten i uppvärmt hus. Ovanan är stor och det känns nästan lite fubbigt.   

Jag har på något sätt lyckats stuka min ringtå som är svullen och ömmar lite, vet inte hur eller varför och önskar den låtit bli.   

Tore, Kjell och Sven, livsnjutare!
  
Kilsbergens topp
  
Det säger en hel del om ett samhälle när man väljer att pynta brevlådehyllan med blomster. Riktigt vad vet jag inte.
  
  
Medelst en apparatur för internetvågor skola den läskunnige kunna insupa lärdom om undertecknad .